Följden av ätstörningen
Att jag tidigare i mitt liv haft en form av ätstörning vet ju alla mina trogna bloggläsare. Jag tänkte mer berätta vilka följder det gett mig. Jag som person är väldigt stark på insidan, såpass stark att jag tog mig ur det helt själv utan stöd. Minst vägde jag 46 kg efter att hittat en träningsform som gjorde att jag rasade ner i vikt. Jag gick från 65kg till 50kg på 3 veckor. Sista månaderna gick det otroligt långsamt då jag inte hade något fett att förbränna. Dock är jag helt över de nu och har strikta mål om att fortsätta att öka i vikt (muskelmassa).
Följder som jag fått är jobbiga att leva med men som jag på något sätt lärt mig att leva med. Det första är de bristningar jag fått runt höften som går att täcka med underkläder, men som trycker ner min säkerhet i en relation vid samlag. Det andra är att jag är väldigt mjuk i huden (mer mjuk än innan) eftersom jag gick ner såpass mycket under en kort tid att huden inte hann reglera sig efter kroppsmassan. Det var även det som blev grunden till att jag ville öka i muskelmassa (så att kroppen blev hårt eftersom jag fick lära mig att ju mer jag gick ner, ju mjukare blev huden, och det var de mjuka jag upplevde som överflödiga kilon) just när det var som allvarligast. Det blev som ett slags stöd att på sikt få en kropp jag kunde känna mig stolt över, en hård kropp med muskler alltså. Att det idag lett till att jag förmodligen aldrig kommer att bli såpass hårt i kroppen som jag önskade mig från början är något som gjort mig osäker på mitt självförtroende, och visst, jag är väldigt glad över det utseende jag har (i ansiktet) men jag brottas fortfarande med att känna mig bekväm med resten av kroppen.
En annan följd jag fick, eller följd kanske jag inte ska säga utan mer varför det hela drog igång, tror jag personligen var för att jag blev retad som minderårig eftersom jag inte hade den kropp "alla de andra" som sportad i klassen hade. Jag var mjuk i hudet medans "alla de andra" var hårda och knappt hade något underhudsfett. Det slutade i att jag jämförde mig själv med andra som såg bättre ut än vad jag gjorde. På den tiden, som jag nyss beskrivit, hade jag ingen hård och vältränad kropp. Jag kände mig felplacerad och fokuserade mig på problemområdet som var magen (bilringar när jag böjde mig fram). Magen hamnade i centrum och vid den åldern (15-16) visste jag inget bättre än att stänga munnen och konditionsträna. Den onda cirkeln blev ju att jag rasade i vikt, magen blev mjukare, och i min hjärna hade jag en röst som sa att om jag går ner ännu mer så försvinner problemet. Ni förstår kanske vilken bana jag är inne på?
Idagsläget har jag fortfarande svårt med självförtroendet, från hakan och ner. Det kan vara en riktig pina i vissa situationer. Jag blir aldrig nöjd med min kropp och känner nästan ett behov av att folk ska försöka övertala mig om att jag är den här tränade killen som fick så mycket uppmärksamhet i högstadiet. Jag vet på något konstigt sätt om att jag faktiskt är vältränad idag men det kopplas inte riktigt ihop inne i hjärnan. Som modell vet jag också att alla de bilder i magasin på vältränade modeller alltid är retuscherade och man kan inte hålla på och försöka leva upp till de krav. Inte heller ska man försöka leva upp till de krav som andra ställer på en, Jag kan inte bortse från det och försöker alltid leva upp till de krav folk ställer på mig, och hur bra träningen än går tar det inte stopp i huvudet, alltid finns problemet med magen kvar, trots att jag knappt har någon mage. Den störningen är en följd jag förmodligen kommer att leva med resten av livet, och det kommer bli viktigt för den jag blir tillsammans med att veta. Personen kommer att få tänka på vad han/hon säger om mig kroppsmässigt. Personen jag blir tillsammans med får gärna säga att min kropp är i topp och att han/hon tänder på den precis som den är, fast inte att jag ser deffad och vältränad ut och att han/hon tänder på det. Ser ni skillnaden i meningarna? Första meningen är att jag duger som jag är, inte jämförd med någon annan. Andra meningen är deffade och vältränade personer överlag, alltså att jag måste tänka på att ständigt vara deffad för annars försvinner attraktionen mellan oss.
Det här gör också att jag känner mig som ett problem i ett förhållande. Lite därför jag är singel sedan två år tillbaka.
Nu blev det här ett väldigt långt inlägg men jag tror nog att ni förstår poängen. Genom att berätta att det här ger meen för livet hoppas jag att ni därute försöker att hålla er ifrån den här hemska situationen. Och att aldrig börja jämföra er med andra och speciellt inte börja anpassa sig efter vad andra ställer för krav. Man ska känna att man mår bra på insidan och försöka hälsosamt att leva upp till de krav som man själv ställer, oberoende av någon annan. Tack för att ni lyssnade! Det känns skönt att få skriva av sig.
Bild: Nyfyllda 17 (för 2år sedan) och 49kg. Gick sedan ner 3kg till.
Oj, vilken förändring och resa du gjort Robin! grymt starkt! :) fast, du är lika söt i ansiktet! hehe
Du är stark.
Trots att du inte mådde så bra över din kropp så var du den alla tjejer tittade på på streetdansen ;)
Måste dock säga att du är grymt mycket snyggare nu.
Du är verkligen sjukt stark som har gått igenom det där utan hjälp! Och jag måste bara säga att du har en av dom snyggarste kropperna ja har sett!
joo jag vet hur'e ;/ har samma problem även fast det gått typ 3 år nu ;/ tkr fortfarande att det e jobbigt att kolla mig i spegeln utan kläder och så, blir fortfarade lika missnöjd >.<
Mycket bra skrivet, tror att många kan känna igen sig i detta... tyvärr. Har du inte pratat med någon psykolog alls? Tror det kan hjälpa dig att få en annan syn på din kropp, för det du ser, ser ingen annan.
Jätte bra skrivet. Men hur kan du ha gått ner 15kg på tre veckor?! Det låter ju helt osanolikt! åt du inte eller?
stark att du klarade det själv!
Det är de här inläggen jag gillar i din blogg.
Blir så personligt och äkta.
Jag hade samma problem men det är ju inget man vill prata om när man är 15-16. Väldigt modigt av dig att skriva det på din blog. Jag fick hjälp av psykolog efter denna jobbiga tid och det hjälpte mycket att ta itu med känslorna som man fortfarande gick och bar på.
Jag är 19 år och min kropp ser precis ut som din gjorde när du var 17 år. Jag lider dock inte av ätstörningar, utan har alltid varit smal. Har sen lång tid velat ta tag i detta och bygga upp min kropp men motivationen har aldrig funnits där. Hur tar jag mig till gymmet? Tips på att finna motivationen?
DU ÄR SÅ SJUKT SNYGG ROBIN. hoppas det hjälper lite iallafall :)
Strakt jobbat av dig. Men om någon du har förhållande med i framtiden och denna personen vill förändra dig på något sätt. Så är inte denna värd de. Du duger alltid som du är. Med eller utan bristningar på höften. Du är ju supersnygg som du är nu. Säkert populär hos båda könen.
jag vet precis vad du menar. och det är lika jobbigt idag när folk i skolan som inte vet om vad jag har haft för problem säger någonting om min kropp.
Skönt att du kunde äta dig ur anorexian, det är inte alla som kan göra det. tex engla-louise, pratade du med henne när hon låg på ackis och du var där...?
Du verkar verkligen vara en människa som är lika fin på insidan som på utsidan. Jag beundrar dig och din styrka. Jag tycker att du är skitsnygg. Precis som du är.
Starkt!
tack för att du delar med dig av ditt liv :) men undrar om du har några tips, hur man som vän ska förhålla sig till kompisar med anorexi? :)
Vad fin du var på bilden. Håret och kläderna. Snygg stil tycker jag.
hur lyckades du ? haha du kan väll tipsa oss som verkligen är överviktiga och MÅSTE ner i vikt !
fisrumpa, fint skrivet av dig och starkt att du vågade vara ärlig. Jag tycker du ser helt perfekt ut precis som du är, det vet du ;)
Sluta dissa mig nu och ta en drink med mig snart !
Puss på dig
Du är otroligt stark som skriver ut det här Robin!
Jag måste bara fråga hur lång du är? För jag har vänner som väger 45 kg och är 160 cm långa typ, och jag tycker dem är jättesmala. För jag tror att du var längre än så?
Men iallafall, du är en fin person, av det jag har sett. Tro inte på människor som säger ngt annat!
Ta hand om dig!
Wow...starkt att skriva ett sånt inlägg! Ärlighet vara längst, mot sig själv alltså.
du är sjukt snyggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggg
Jag känner igen mig så väl i det du skriver..Starkt att du skriver om det. Det är svårt att få folk att förstå.
Jag tycker du är så himla fin Robin precis som du är! Du är också en enorm inspiration för mig som börjat träna från att ha varit tidernas största latmask :) kram
Du kommer alltid va skitfin :)
Robin, tycker det är starkt gjort av dig att dela med dig av detta. Det visar också hur djupa spår endel saker i ens liv kan åstadkomma och att folk därför ska tänka sig för hur deuttrycker sig om andra människor. Du är redan medveten om problemet du har och det är ju början till resan till ett hälsosamt liv som du redan är på väg emot. Träna för att må bra mentalt samt själsligt och fokusera inte så mycket på maten i något annat syfte än näringen du behöver för att inte bli sjuk och få i dig all näring och vitaminer. Du är en vacker ung man inifrån ut. Jag tror att du kommer träffa någon som får dig att känna dig vacker och bekväm hur du än ser ut. Vi åldras ju allihopa med tiden, det är bara naturligt och man blir mer avslappnad med åldern och fukserar på de mer viktiga sakerna. Ta hand om dig, KRAM!
Robin, du är vacker, vacker, vacker.
sååååååå gulliiiig
Du som är så otroligt vacker! Från topp till tå. Du ser inte det andra ser. Fantastiskt det du skriver när du vill hjälpa andra.
Så bra skrivet! Jag känner tyvärr igen mig i allt som du skrev. Själv har jag inte riktigt kommit ur ätstörningen än, men sånt här gör verkligen att man får motivation och viljan att bli av med den. Tack för att du är så klok och duktig på att uttrycka dig:)
Wow! Jag känner igen mig.. min ätstörning var kort och intensiv dock. I 8-9 pågick det ungefär.. Har kontroll.. men som du säger: Tänket är alltid kvar..!
